En dag på stan...

Solen skiner över ett nyutsprucket vårlandskap.
Löven är på väg att färga trädgårdshäckarna gröna.
Ute sjunger fåglar för full hals.
Energin fortplantar sig som ett jordskalv genom hela kroppen. Jippi! Jag är ledig!
Jag åka in till stan.
Oj, vad skönt det är med vår!

Underbara Clara om bloggande

Jag skulle ju inte blogga mer ikväll, men efter att ha läst UnderbaraClaras senaste blogginlägg blev jag bara tvungen att länka till hennes sida och inlägget "Bloggar är ett jävla trams del 2."

Så här skriver Clara:

"Jag tror jag får ta det här en gång till eftersom jag uttryckte mig otydligt och väldigt många missförstått vad jag menar: Att blogga är att ha ett utbyte med människor som är likasinnade. Dela erfarenheter. Bli bekräftad i vad man är och gör. Bekräftelsen kan i sin tur generera ökat självförtroende. Att man vågar stå upp för sig själv. Att man kommer på vem man är och vad man gillar och inte. Att man gör bra saker."

Vidare skriver Clara:

"Min poäng är att bloggvärlden är ett forum av (huvudsakligen) kvinnor som skriver för andra kvinnor. Ett forum där människor peppar och bekräftar varandra. Och den självförtroendeboost som det ger skapar ringar på vattnet vare sig du bloggar för business eller för din egen skull. Och det kan få dig att ta steg i ditt liv du annars aldrig vågat ta. För att ingen förväntat sig att du ska våga eller ens vilja ta dem."

Gå in och läs inlägget i sin helhet på http://www.underbaraclaras.com/clara-ryter-ifran/bloggar-ar-ett-javla-trams-del-2/ eller klicka på UnderbaraClara i blogglistan.

Jag håller fullständigt med henne. Väl talat.

Längtorna

En längtan

Ur Aino Trosells Hjärtblad

"Bakom sänkta ögonlock halvt ner i drömmen kommer det där ordet som hon själv har hittat på: längtorna. Som gläntorna, som hägringarna i vardagskampen, glittret, blicken, energin. Nya infall och berättelser. Som gnistor, som stjärnor som föds i den mörka och gåtfulla rymden.
Livet är en brokig väv och funnes bara hjältar skulle inga färger längre finnas. Och hade inte historierna funnits skulle Hulda vara fattigast av fattiga.
Är tiden verkligen en linje? Är den inte snarare en lök, som blir allt större? Att hon har haft den ofattbara turen att hamna överst? Utan det som finns inunder kan hon dock lätt fara iväg med vinden. Att vara en liten del av en växande obegriplig helhet är svindlande.
Livet började inte när hon föddes och det slutar inte heller när hon dör. Och en gång ska hon vara en av alla dem som gick före."

Hjärtblad av Aino Trosell

Tänk! Jag har hittat en ny författare som jag bara måste läsa mer av! Författaren, Aino Trosell, vars skrivtalang bottnar både i det poetiska språket och det personliga uttrycket, skriver med en tyngd och en trovärdighet som är få författare förunnat.
Tryggt tillbakalutad i min solstol i södra Spanien, där läsupplevelsen tog sin början förra veckan, reste jag paradoxalt nog norrut, till 1870-talets Dalarna och dalkullan Hulda.
I Hjärtblad får vi i bokens inledning möta Hulda när hon är åtta år. Hennes familj har med nöd och näppe klarat svältåren under 1860-talet och även om fattigdomen fortfarande är påtaglig och livet tufft, så växer Hulda upp i ett kärleksfullt hem, med förstående föräldrar och tid för mycket lek.
Sitt första betrodda arbete får Hulda som 13-åring. Hon blir lissgättare, ett vallhjon som vaktar kreatur i skogen under sommarmånaderna. Den åldriga storgättaren Brus Marit blir hennes mentor, både som vallare och som historieberättare.  Det är också under sin tid i skogen som Hulda möter Lars, pojken och senare mannen som kommer att spela en avgörande roll för hennes livsöde.

Aino Trosell
http://www.ainotrosell.se/

När Hulda ett år senare går som konfirmand och vuxenlivet väntar är hon full av tillförsikt inför framtiden. Men oförutsedda händelser i familjen får Hulda att liksom många andra kvinnor från Dalarna bege sig till Romboland, landskapen kring Mälaren, för att hitta ett arbete. När Hulda får höra talas om välbetalda tjänster i Stockholm beger hon sig dit och hamnar lyckosamt i en rik borgarfamilj. Där blir hon snart omtyckt av herrskapet och förgyller med sina historier från Dalarna de rika borgarfamiljernas tillställningar. Lars finns i hennes tankar, men svek och hjärtesorg får henne att omvärdera livet. Med stark beslutsamhet väljer hon att gå sin egen väg, inte bara en gång, utan flera. I Huldas starka kvinnogestalt har jag funnit ännu en Betty (huvudpersonen i Moa Martinssons Betty-serie från 40-talet). En person som jag kommer bära med mig som en litterär vän och vars existens tillfört läsningen något alldeles extra. Aino Trosell gör med sin bok Hjärtblad ett outplånligt avtryck hos sina läsare och får åtminstone mig att vilja läsa mer.

                                                                         

Kulturtanter på G

Notera antalet inlägg sedan februari månad - 53 stycken! Jag tycker att vi börjar få upp ångan och hoppas att skrivlusten ska hålla i sig. Tack kära bloggtanter för er inspiration!

Mellan köksfönstret och evigheten.

Jag vill rekommendera Karin Thunbergs bok, Mellan köksfönstret och evigheten. Om kärlek, vänskap och arbete. Till stora delar skriven i väntan på en bröstcanceroperation. Under en skör och smal tid, då livet filtrerats ut i det viktiga. Orden blir knivskarpa, budskapet tydligt. Orden blir en hjälp att hantera livet. Ord som varit Karins redskap genom livet.

"Så kom orden, de skriva, in i mitt liv. Att beskriva dem som uppenbarelser är alldeles för underskattande. Snarare vidgade de världen, öppnade dörrar till människor som jag obesvärat kunde umgås med."

Karin skriver klokt om att vi behöver tre ben, kärleken, vänskapen och arbetet för att stå stadigt. Även om ett av benen går av så har vi två kvar att luta oss mot.

Hon skriver om hur hennes liv påverkas av fyra generationer. Från sin mormor, på ön i Blekinge skärgård, via sin mammas olycka och fortsätter via sonen, som en förlängning av hennes eget liv. Hon skriver om hur livet levts och levs. Hur livet formar oss, men även om hur vi kan forma livet.
Arbetet skänker trygghet, där kan vi känna oss professionella och fungera, även när vi privat är spruckna.
Karin skirver att kärleken är storasystern och vänskapen är lillasystern.
Allt är klokt, ibland lite rörigt, men lätt att läsa och det röriga ger ett ärligt intryck.
Många av orden och meningarna läser jag om och många hade jag velat citera. Några kommer här.

"Kärleken går inte att leta efter. Den är ingen skatt som den mest uthålliga äntligen hittar. Den är ingen lön för mödan, även om det vore mer rättvist så."

"Säg ingenting till mig, det hjälper inte. Låt mig bara få låna lite av din värme, även om jag inte kan lova att du får den tillbaka."

"Vänskap är en lek på fullaste allvar som kräver att vi ger den tid. Tid för möten, tid för samtal, tid för att tänka på varandra. Kontinuitet och återkoppling är det vi dunkar in i vänskapens varp, annars blir väven för gles. Då faller för mycket emellan."

"För att vänskap ska hållas krävs balans mellan närhet och avstånd. Eller kanske är det luft som behövs, ett svalkande mellanrum för att vi ska kunna se varandra med skärpa."
Mot slutet tappar jag lättare fokus. Kanske för att jag inte klarar ta emot fler kloka budskap. För det ger mig mycket att tänka på.
Vill avsluta med att utnämna Karin Thunberg till Hederstant, av första graden!

Copy som poesi

Tranströmer - poet och copywriter

En kollega i branschen nämnde över en bit prinsesstårta att det förmodligen är en förutsättning att läsa mycket skönlitteratur för att vara en duktig skribent. Det höll jag, över prinsesstårtan, verkligen med om och kände att jag har mitt på det torra, eftersom jag konsumerar åtskilliga sidor per år.

Kollegan fortsatte med att poesi är copyns skönlitterära motsvarighet och att en skribent verkligen kan lära sig mycket av denna genre som jag, bortsett från en period med Karin Boye för ungefär två decennier sedan, helt har lämnat därhän. Men nu stundar nya tider. Tomas Tranströmers samlade verk dimper ner i brevlådan inom det närmaste. Jag ser fram emot denna bekantskap.

"Gekås-Rally"

Vad är det som lockar oss att fara till GeKås? Vad är det som får oss att vallfärda till shoppingen i Ullared?

Hur kommer sig det att denna lilla ort är så lätt att köra till?

Enkelt fylla bilen med tanter och kaffetermosar, då blir milen korta. Prat, snack och skratt hela vägen dit.

Strax står vi på den gigantiska parkeringen, som verkar växa för var år.

Ett snabbt fika innan vi går in. En stärkande kaffetår till medhavd macka.

Rasslet av de tomma kundvagnarna, dragna över parkeringsplatsen, på väg mot ingången. Vad är det som får oss att tala om detta rassel? En viss pulsökning ger det...

Är det fynden? För visst kan man göra fynd. Hitta rikligt billiga saker.

Är det trängslen? Samtalsämnet både före och efter. Kommer det vara mycket folk? Hur var det, fick ni stå i kö? Lite hör det väl till. Att puffas lite runt strumpbackarna och trängas i gångarna.

Känslan av att allt finns under ett tak? Där finns ju i princip allt, även det man inte behöver...

Eller är det känslan av att kunna fylla de enorma kundvagnarna, "riktigt shoppa loss"? Leksaker, barnkläder, Topecostrumpor och rakblad till mannen, billiga kort(dagens FYND!) och allt annan möjligt och omöjligt.

Behöver vi egentligen allt? Kan vara bra att ha.

Fylla lagren där hemma, i lådor och skåp. Mer tandcreme lär inte behövas på ett år...

Mot slutet av eftermiddagen värker fötterna.

Dags att ta sig ut. Imponeras av kassörskornas snabbhet, packa ner i de gul påsarna.  Så ett trögare rassel, tillbaka över parkeringen, mot bilen.

Fika igen. En solig, varm plats med kaffe och gott vetebröd. Tillsammans. Jämföra och prata om fynd. Alltid något som jag också borde köpt, men det får bli nästa gång.

Nästa GeKås-Rally,

ska ni med?

Påskinspiration

Vi for på Påskinspiration.

Bland knopp & blad försvann vi in i grönskans lindring.

Tillfälligt omslutna av frasande sidenband, skogsdoftande mossa och mörkgröna grässtrån.

Tyst, beslutsam arbetsro.

Ett tyst fnitter när det inte gick riktigt som vi tänkt.

Ett BRAVO när det blev fint!

Så skönt att fokusera på något rofyllt.

Släppa alla stirriga arbetstankar, bara här och nu.

Kreativiteten serverad.

Tulpaner, rosor, pärlor, fjädrar och påsris.

En maffig påsktårta, sprakade i vårens många färger.

En bastant krans. Ett litet spretigt fågelbo i mitten.

Bekanta och obekanta, sida vid sida. Vägledas av butiksinnehavaren på

nejdens bästa blomsterhandel,
Knopp och Blad kochb.blogspot.com

Glad Påsk!

Ögonglimtar från vår lilla by

Inbjudande skyltfönster

Vårt eget stenugnsbageri

En lördag för några veckor sedan hade jag kameran med mig i väskan. På väg genom byn tog jag kort på några av våra pärlor, stenugnsbageriet och blomsterhandeln.
Kungsgårds bageri bakar ljuvliga bröd i en hemtrevlig atmosfär. Tusensköna ting är en oas för alla där ägarna Peter och Jessica lyckats förvandla byns gamla smedja till en levande mötesplats.

Det vattnas i munnen...

Vår på Tusensköna ting

Utsikt mot kyrkan från blomsterhandeln

Kaffe med musik

Karin Brunk Holmqvist har skrivit en underhållande bok om fyra damer från Brantevik som vinner en resa till en julmarknad i Schwerin i Tyskland. Olga, Viola, Inez och Svea har känt varandra under många år och träffas regelbundet i i den gemensamma syföreningen. En kväll har Viola lotter med sig från den lokala fotbollsklubben och när Inez skrapar fram en vinstresa till Tyskland bestämmer de sig alla för att följa med. Under resan sätts damernas vänskap på stora prov, något som riskerar att både stärka och försvaga deras vänskap. Det här är en bok för alla tanter, som tycker om att ge sig ut på det okända och som förstår att vänskap kan vara både komplicerat och oerhört stärkande.

Stil nagelfar Charles Revson

Tänker du på hur dina naglar ser ut? Använder du nagellack som accessoar eller tillhör du, liksom jag, den skara människor som inte filar naglarna och som aldrig satt foten hos en manikyrist. Stil i P1 lyckas som vanligt göra ett ganska udda ämne interessant när de tar sig an nagellackets historia. Programmet har den här gången rurbiken "Charles Revson - mannen som fick nagellack att bli modets mesta accessoar."

Perfect sense

Vad skulle hända om vi förlorade våra sinnen, ett i taget? Skulle vi överhuvudtaget överleva om vi saknade både syn, hörsel, lukt, smak och känsel? Vad skulle hända en världsomfattande epidemi bröt ut och ett sinne i taget raderades ut och förändrade livet för hela mänskligheten?

Eva Green och Ewan McGregor 

I filmen Perfect Sense är det precis vad som händer. Det börjar med att människor plötsligt drabbas av häftiga gråtattacker. All upplevd sorg och ledsamhet kapslas in i en flera timmar lång gråtattack. När den väl är över somnar den drabbade i en utmattad sömn bara för att vakna upp utan luktsinne. Forskarna letar febrilt efter orsak och ursprung, men kan bara hjälplöst se på när människor världen över insjuknar, så till slut även de själva. Mitt i dessa dramatiska händelser står Michael och Susan, spelade av Ewan Mc Gregor och Eva Green. Deras kärlekshistoria tar sin början i epidemins kaotiska förstadie och blir den röda tråden i en annars totalt kaotisk tillvaro. De stänger tillfälligt ute vad som händer i världen och lever i ett eget här och nu. Men det blir ingen lycklig kärlekshistoria. Det dröjer inte länge förrän nästa katastrof drabbar världen. Människor överväldigas av plötslig hunger och drabbas av vansinnesfrosseri. När kaoset lagt sig har de förlorat ytterligare ett sinne, smaken. Skräcken verkar tidvis förlamande på samhället. För knappt har livet återhämtat sig förrän epidemin bryter ut med full kraft igen och skördar nya sinnen, ett efter ett. 

Filmen är tankeväckande och tillhör de lite mer udda filmerna inom katastrofgenren. Det är kanske ingen lördagsrulle för den som letar efter underhållning, men väl en film lämpad för söndagsmatiné. För er som läser det här och minns Filmstudion i Kristianstad med dess fikor på Duvanders är det här resonemanget helt kristallklart. För visst är det så att vissa filmer bär vi med oss, även så skruvade filmer som Cyclo, eller vad säger ni töser?

Melodifestivalen på teckenspråk

Det är skönt med människor som går in för sin uppgift!

Gemensam kulturskatt

Jag minns känslan av att gå själv på biblioteket i tonåren och
välja bland böcker författade av Agatha Christie, Charlotte Brontë och Lucy Maud Montgomery. Jag minns pirret i magen när jag fick ta hissen ner i bibliotekets källare för att leta efter böcker som ingen längre läste.
Jag minns när jag ligger i husvagnen i Italien och läser Lilla huset på prärien och blir kompis med Laura Ingalls. Minns fortfarande lässuget under Englandsresorna som botades med Daphne du Mauriers "The loving spirit" och "Jamica inn". Under mina mest läsintensiva perioder förde jag läsdagbok och hann knappt avsluta en bok förrän jag kastade mig över nästa. Jag blev vän med Betty i Moa Martinssons serie från 40-talet, jag vandrade sida vid sida med Janet Combe i 1800-talets Cornwall och jag följde Kristin Lavransdotter från föräldrahemmet, genom äktenskapet med Erland Nikulausson till Nidarosdomen i Trondheim. Genom att läsa litteraturhistoria fick jag ta del av Medeas vrede, läsa Homeros poesi och lida med Werther i 1800-talets Tyskland.

Gammal litteratur blev oförglömlig läsning och Hjalmar Söderberg, Nikolaj Gogol och Selma Lagerlöf mina egna klassiker. Hur blev då detta möjligt? Jo, genom att jag som barn fick välja och vraka bland böcker på barndomens lilla bibliotek och asa hem kilovis med böcker utan att behöva betala en enda krona för dem. Därför att det fanns bibliotekarier som tipsade om böcker  som inspirerade till läsning. Bibliotekarier som följde med på bokjakt i bibliotekskällarens alla skrymslen och vrår.

Biblioteken är en gemensam kulturskatt som vi ska värna om! I vår by är bibliotekarierna precis så trevliga, hjälpsamma och inspirerande som jag minns dem från min barndom. Miljön i de gamla skjutsstallarna är fantastisk och ger vilken lässugen unge som helst lust att landa i en av sofforna på bokavdelningen för att låta sig uppslukas av världar de inte trodde var möjliga. 

Låt det så förbli! Fortsätt värna kulturen och rätten för alla att resa gratis i fantasin. Låt alla få känna pirret i magen när en bra bok lästs ut och ge alla möjligheten att gå på bokjakt i biblitokets innersta vrår för att hitta böcker som ingen längre läser.

Nu är våren kommen...

Nu ska du höra nånting som jag vill tala om,

jag såg en lärka nyss och det var våren som kom.

Nu är våren kommen,

nu är våren kommen

alla lärkor börjar drilla då, just då.

Vårens eldar brinna,

vårens bäckar rinna,

vårens kvällar är så blå så blå så blå.

Astrid Lindgren, Vår på Saltkråkan

Jag bloggar alltså är jag..

Jag vet inte om det är personlig fåfänga eller om det bara bygger på en författares lust att bli läst, men jag vill så gärna veta om det är någon som läser våra inlägg. Jag blir så glad vid varje livstecken i cyberspace och antar att det är alla bloggares önskan är att bli sedd, läst, upptäckt, eftersom "Läses du inte finns du inte."

Jag minns när jag hörde talas om ordet blogg för första gången. Det var på en ojämn skogsbilväg i Västernorrlands inland. På radion intervjuade man att Clara Lidström om framgången bakom hennes blogg UnderbaraClara. När jag frågade min man vad en blogg var för nåt,  fick jag till svar att en blogg det är ungefär som en dagbok på nätet. Människor skriver om sina liv och tankar så att andra kan läsa dem. Jag minns hur jag förfasade mig över folks behov att behöva vika ut sig offentligt och tyckte att människor borde ha bättre saker för sig. Tills jag en dag började läsa bloggar själv och förstod finessen med dem.
Numera prenumererar jag på en uppsjö bloggar och inspireras av andra som skriver. Jag tycker att det är fantastiskt att det finns så många kreativa människor runt om i världen som njuter av att uttrycka sig i ord och bild.  Att varje bloggare har sin stil och sitt personliga uttryck är det charmiga med detta forum.
Så.. som bloggare kollar jag numera statistiken för att se om någon varit inne och läst, ser efter om det finns en kommentar som väntar på moderering och suger på ämnen till inlägg som jag lägger på hög. Kära läsare, glöm inte, att bakom tangentbordet sitter det en liten bloggare som bara väntar på att publicera era kommentarer och som njuter av varje nyupptäckt liv ute i cyberspace.

Hugo Cabret - en magisk värld

Rapport från BUFF filmfestival

Minns du hur det var när du var barn och läste böcker som fullkomligt slukade dig? När du när du blev en del av berättelsen och klev in i sagornas värld och färdades bortom tid och rum? När det händer oss vuxna är det magiskt. 

I filmen Hugo Cabret blandas fantasi och verklighet. Hugo, som är en föräldralös pojke, lever ett hemligt liv bakom väggarna på en tågstation i 30-talets Paris. Med hjälp av den äventyrliga Isabelle försöker han lösa mysteriet kring sin döde far, en ilsken leksakshandlare och ett hjärtformat lås som  saknar nyckel. Filmen är gjord i 3D, vilket ger miljöerna ett fantastiskt liv. Skådespelarna är karaktärsstarka och deras prestationer fantastiska. 

Det här är filmen för alla stora och små barn. På fredag har den premiär på bio över hela landet.  Kolla in Hugos hemsida för att se filmtrailers (utan reklam) och boka nu! 

Lark Rise

En lagomt grå vardagsstund, då kan ett avsnitt av Från Lark Rise till Candleford sätta färg i själen.
Har ni sett denna härliga Feel-Good serie?
En kärleksförklaring till den Engelska landsbygden.
Bonnromantik, vackra vyer, kärlek, relationer och härliga kommentarer.





Och alla är som de är, och får vara så!
Blev så glad när jag av en händelse såg att säsong tre går i repris. Nästa avsnitt sänds på onsdag...
Kolla in svtplay.

BUFF Filmfestival just nu!

Kolla in BUFF Filmfestival i Malmö den 13-17 mars!

För mer information klicka här.

Värmande vänskap

Mmmm... Helg, sol, värme och vandring med en god vän i nyvaknad vårskog. 
En gräsplätt, en sten, ett röse, en stunds vila.
Sitta och snacka, skratta och vara obekymrade om tid och rum. 
Känna samförstånd, tycka om och dela samma tankar. 


Vissa stunder smakar ledighet extra gott!

 

Vill du veta mer om dina gener?

Det brukar vara morgontidningens reportage som väcker tankar under söndagen, men idag fick morgonpigga barn mig att sätta på radion klockan åtta. Programmet  Kropp och själ  i P1 fångade upp en tråd som hängt löst sedan en vecka tillbaka, då Lone Frank gästade programmet Skavlan. Lone Frank är en dansk forskare och författare som kartlagt sina gener.  I Skavlan berättade hon om sitt ovanliga släktforskande. När hon som vuxen miste båda sina föräldrar valde hon, istället för att gå till gamla kyrkböcker, att forska i familjens sjukdomshistoria för att ta reda på mer om sig själv. I boken "Mina vackra gener?" berättar hon om processen hon gick igenom för att få veta mer om sitt genetiska arv.
I söndagens Kropp och själ "Vill du veta mer om dina gener?" har programmet samma utgångspunkt som Skavlan hade i sina intervjufrågor.  Mår vi bra av att få veta vilka sjukdomar vi kommer att få i framtiden? Hur kommer våra liv att påverkas av att veta vad vi kommer att dö av? I "Vill du veta mer om dina gener?" ställs frågorna på sin spets.

I programmet intervjuas 37-åriga Ylva Rugentin, som fått veta att hon har anlag för Huntingtons sjukdom, en diagnos som är livsavgörande eftersom personer som bär på anlaget med all säkerhet kommer att utveckla sjukdomen inom en överskådlig framtid. Ylva berättar hur hon hamnade i en livskris när hon i 25-årsåldern fick reda på provsvaren och fick gå i terapi i flera år för att bearbeta vetskapen. Ändå är hon glad att hon genomförde testet och tycker det är bra att hon kan välja ut ägg som inte bär på anlagen den dagen hon väljer att få barn. Hon känner också att hon lever livet fullt ut idag och att hon tar tillvara på livet på ett annat sätt än om hon inte vetat att hon bar på anlagen. 

Ylvas resonemang väcker frågor: Hur hade jag reagerat på ett sådant besked? Skulle jag vilja veta vilka sjukdomsanlag mina barn bar på?  Vad hade hänt om mina föräldrar vetat att jag bar på anlag som leder till en svår sjukdom i framtiden? Hade de valt bort mig då? Hade jag bättre tagit vara på min hälsa och mitt liv om jag vetat att jag inom 20 år skulle utveckla en svår sjukdom? Jag antar att reaktionen på ett sådant besked är nära knutet till vilka vi är och hur vi själva resonerar. En del hade säkert, liksom Lone Frank och Ylva Rugentin, blivit stärkta av att veta. Andra hade burit på den ständiga frågan "När bryter det ut?" och "Vad har jag fört över till mina barn?" och "Ska jag överhuvudtaget skaffa barn?"

För er som missade Skavlan den 2 mars och intervjun med Lone Frank rekommenderar jag SVT Play. Kolla också in Lone Franks egen hemsida lonefrank.dk  För er som är nyfikna på söndagens Kropp och själ, klicka här eller se efter i länkmenyn.

  

Jag borde vakta min tunga!

Ibland borde jag bara vara tyst!

Inte låta käften glappa så jävligt...

Ibland känner jag igen mig så väl.

Ibland ångrar jag ord jag sagt,

men då är de sedan länge redan sagda.

En röd karamell!

Jag kunde inte motstå den röda krukan som jag stått och tittat på flera gånger i byns lilla blomsterhandel. En riktig ögonfröjd! Tillsammans med den vita primulan blev den en oemotståndlig karamell! Våren får ju det att spritta i hela kroppen och det är inte bara UnderbaraClara  som har lust att göra hela världen prickig. Det här söta stillebenet ska få sprida vårglädje hos en familj i Helsingborg som vi tycker väldigt mycket om.

Någon som missat vilken dag det är?

Apropå internationella kvinnodagen...

Tankar från en tandläkarstol...

Det finns saker som förgyller livet, som sätter guldkant på tillvaron och som får oss att lyfta lite från markytan. Som får oss att växa, må bra och trivas. Ja, ni vet, familjen, semestern, vårens ankomst och den lyckade fisketuren... Saker som vi gärna skriver om på den här bloggen. Men så finns det händelser i livet som ingen vill skryta om, som ingen gläds åt, som vi gärna glömmer. I denna blogg kommer du därför sannolikt aldrig få läsa om...

Den perfekta rotfyllningen...

det lyckade kamremsbytet...

eller den rättvisa p-boten.

Högakta livet!

Högakta Livet!

De där få stunderna där jag kommer till insikt!
När jag stannar upp och lär något viktigt.

En vän som visar mig ännu en mening.

En vän som döden smugit förbi visade sin tatuering.
Vid en första anblick ful.
Sen, när jag fick den förklarad, kom insikten.

Att högakta livet-höghatten.
Att le åt eländet-clownnäsan.
Flaggan i topp-blomman.

Jag är tacksam för var smärtfri stund.
Jag är tacksam för var levande dag.

Tack!

Ett litet oansenligt bord

Före ...

Ett litet bord
dolt under en dammig duk
i en loppislokal
Repigt, låghalt

Framdraget, avtorkat, ommålat

En blyg elegans
en ny tillförsikt
På ålderns höst

En ny plats
Bredvid soffan

... och efter

Ibland framme vid brasan

Se veckor bli månader
barnen växa upp

Värre kan väl ett litet,
oansenligt bord
ha det

sina sista år

Älskade pelargoner...

Finns det liv
finns det hopp.

Orkidéerna som slog ut i julas blommar fortfarande, även om dagarna för dem känns räknade.  Ett härligt vårtecken för den som älskar pelargoner är omplanteringen av gamla plantor. Hemma hos oss flyttar pelargonerna ned från vinden, där de förvarats svalt under vintermånaderna, för att förses med ny jord och fina krukor någon gång i början på mars. Efter lite välbehövlig omvårdnad får blommorna sen vila några veckor innan de ska klippas ned och ansas.
Det är spännande att se om alla blommor klarar sig, framför allt favoriterna. Även de mest sorgliga plantorna brukar ju kunna skjuta skott och blomma vackert till sommaren. Tyvärr har jag aldrig lyckats med mina pensépelargoner. De dör varje vinter. Är det någon som har några bra tips tar jag tacksamt emot dem.

Omplantering.

Här är bilder från söndagens blomsterfix. Lördagens värme hade bytts ut mot kall snålblåst och växlande molnighet, vilket fick sonen som lovat hjälpa mig att dra sig tillbaks inomhus. Trots det har alla sju pelargoner flyttat in i våra fönsterkarmar. Nu är det bara att hålla tummarna, vattna, vänta och hoppas på riklig blomning.

Minimello - här kommer vi!

Svalan och Felicia

Får jag lov att presentera två nykomlingar som alldeles strax ska påbörja sin resa till Bolibompas Minimello?

Håll gärna utkik efter dem i festivalvimlet. Vi tror att de kan gå långt!

Om inte om hade varit

Ett av mina favoritord är huruvida.

Om är lite svart eller vitt.
Jag undrar om blomman är röd.
Ja, det är den eller nej, det är den inte blir svaret.

Huruvida är så mycket mer. Huruvida kan innehålla en gradering. Tycker jag. Huru vida. I vilken utsträckning. I vilken omfattning.

Jag undrar huruvida blomman är röd.
Då kan svaret bli precis vad som helst. Huruvida begränsar inte. Huruvida inleder en diskussion, inbjuder till å ena sidan och å andra sidan.

Huruvida är poesi.

Det våras för tanten...

När namnet till den här bloggen skulle sättas och förslaget Kulturtanterna kom upp sa en av mina goda vänner "Tanter, jag vet inte...vi är ju inte tanter än. Det låter så gammalt." Jag svarade att "Jamen, tant det är ju modernt."
   Under 2000-talet har tanten fått sin verkliga renässans och revansch. Plötsligt har det blivit inne att vara tant med slow-food, stickning och vintageplagg. På bloggar och i TV får vi lära oss hur vi bäst tar hand om våra pelargoner och bakar kakor med riktigt smör. Vi inspireras till att odla egna grönsaker i Den njutbara trädgården och virkar mormorsrutor med hjälp av nyutgiven handarbetslitteratur. Det bloggas och ges ut böcker om tanter i en strid ström. Till och med vi titulerar oss tanter - kulturtanter - inte bara för att vi snart inträder i 40-årsåldern utan för att det numera är ganska bra att vara tant. Den medelålders tanten, som en tråkig, butter och beige typ är död. Den fartfyllda, bloggande supertanten är född.

Det är inspirerade att googla på tanter. När jag letade bilder till mitt inlägg dök fantastiskt söta, illustrerade tantbilder upp bland träffarna. Det visade det sig vara tjejen Anna Eriksson som låg bakom både dem och bloggen Tantvarning. På hennes blogg hittar du ett tant-test som avgör om du är en tvättäkta tant eller inte. Om jag var det? Definitivt!
   Elin Ek, journalist och programledare och kanske mest känd för yngre publik som Grynet, gav i höstas ut boken Supertanten, om allt som en tant bör veta. I boken försöker Elin reda ut begreppet tant och berättar om tanter som inspirerar.  Hon delar också med sig av nyttiga husmorstips. 
   Mina favorittanter? Mormor som är världsbäst på att pyssla, baka, sticka och virka. Min farmor, som jag kan prata länge med i telefon och som bjuder på många, härliga skratt. Och så töserna förstås, som gör den här bloggen.

Att vara snäll

Någon gång i början av nittiotalet blev det fult att vara snäll. Hur kom det sig? Jag förstod det aldrig. Om man råkade säga "Å, vad hon är snäll!" fanns det alltid någon i närheten som raskt svarade "Det är korna på ängen också". Snäll blev motsatsen till smart. Jag tyckte att det var så synd. Hur kan det vara fel att vara snäll och varifrån kommer den automtiska avsaknaden av intelligens?

Jag blev så glad när jag i Språktidningen läste att Jenny Forsberg har skrivit en bok som heter Den snälle företagaren och att hon vill ge ordet snäll återupprättelse. Jag är med på tåget!

Bloggtant

Blogga?,
Blogga! Jag?
Jag är ju tant, snart 40.
Född på sjuttiotalet.
På 1900-talet.
Ja, men det är ju kulturtanternas blogg.
Med er hjälp kan jag lära mig.
Vill ju detta!

Varandets lov

Vår skog förra våren.

Fredagskväll och jag har ärende in till byn. Solen står lågt på himlen och vårvärmen ligger kvar som en sval filt över axlarna. Parkeringen vid byns lilla centrum är full av bilar. Massor av människor är i rörelse. Det nästan alldeles tyst, sånär som på svaga munspelstoner som letar sig fram från det lilla torget. Det lyser i butiksfönstren, utanför blomsteraffären stoltserar vårlökar, petunier och videkissar. Från pizzerian stiger den mättade doften av ost, basilika och bröd. Det skymmer och fredagskänslan ligger i luften. Människor är glada, lättade över att helgen kommit med sol och värme. Inne i butiken ringlar köerna vid kassan. Flaskor klirrar i gröna små påsar, barn gråter, det skrattas, trängs och lastas varor. Själv står jag och njuter. Ser på bekanta och obekanta människor i butiken och stortrivs. Gillar att vara en del av vår by. En by där det lilla är det stora. Där är naturen finns inpå husknuten och storstaden är inom räckhåll. Tänker stora tankar. Mmmm...Skönt att bara finnas till!

Dille på prickar

Favoritkoftan just nu.

Prickigt, prickigt, prickigt!
Jag vet. Det är fler än jag som lagt märke till vårens prickiga trend. Stora och små prickar pryder plaggen i vår - blusar, kjolar och klänningar... Många med mig är barnsligt förtjusta i detta enkla mönster.  I garderoben hänger två nyligen inköpta, prickiga plagg - en cardigan och en blus. Troligtvis får de sällskap av ytterligare prickiga plagg. Eller vad sägs om den här MariMekko-inspirerade klänningen från Esprit?