Monsieur Linh och den lilla flickan, av Philippe Claudel

"En gammal man står i aktern på en båt. I sin famn håller han en lätt resväska och ett nyfött barn, som väger annu lättare än resväskan. Den gamle mannen heter Mensieur Linh. Han är den ende som vet att han heter så, för att alla som har vetat det är döda."

Så börjar "Monsieur Linh och den lilla flickan" av Philippe Claudel. En stillsam men innehållsrik  och full bok. Full av känslor som stannar kvar, även efter du läst klart den lilla boken, som upplevs som en poetisk novell.

Monsieur Linh är farfar till den lilla flickan och det är för henens skull han reser långt långt bort. Bort från den enda plats han någonsin kan kalla hemma. De kommer till en  plats helt olik det vanliga, en plats där Monsieur Linh inte har några resurser, utan är utlämnad till det andra ger.

På en bänk, míttemot en park, träffar han Mensiuer Bark som snabbt blir en fast punkt i hans nya liv. De två männen blir ömsesidigt viktiga för varandra. Och båda blir viktiga för den lilla flickans väl.

Detta är en bok olik böcker jag brukar läsa, ja på ett sätt olik alla bäcker jag läst. Trots det stora sorgsenheten som följer berättelsen är den inlindad i värme och tillit. En berättelse väl värd att läsa!

Dessa flinka fingrar...

Jag hamnar alltid i textilhörnan i Fina rummet under mina loppisbesök i byn och får ofta med mig en duk, en bonad eller något annat textilt hem. Tyvärr hamnar de flesta alster i min byrå, men jag ändå kan jag inte låta bli att köpa fler. Jag tänker på de människor vars flinka fingrar skapat dem, kvinnor som valt garn, tråd och mönster och skapat med omsorg.  Nu ligger deras arbeten där, som glömda drömmar. 


Jag tänker på de bonader jag har och funderar på personerna som skapat dem. Vad säger det valda ordspråket om den som broderat? Varför valdes just det? På min senaste bonad står det "Måttlig fägnad, lagom krus, gives uti detta hus". En smått otrevlig devis i mitt tycke, men charmig på sitt sätt. Kanske en bonad som hängde i ett hem där den lutherska andan vilade tungt över middagsbordet. 

Den käraste bonaden jag har hänger på en hedersplats i vårt hem - i mitt fina rum. En älskad person har omsorgsfullt broderat stygnen på bonaden. En kvinna som levde efter devisen hon valt.

Pirrigt värre

Imorgon är det dags! Då flyger jag, Nettan och Malin till London och hjälp vad det känns overkligt och pirrigt! Jag tror faktiskt inte att jag kan ta in det förrän vi sitter på planet, om ens då. Kanske blir det först när vi stiger av tunnelbanan på Piccadilly och promenerar bort mot Leicester square och Covent Garden. Då blir det till att nypa sig i armen!

Kul ska det bli! Får väl rapportera lite här på Kulturtanterna när vi kommer hem.
Väskan är inte riktigt färdigpackad än och fortfarande finns det saker kvar att förbereda. Alltså dags att lämna tangentbordet - See you later!

Egenplatser

Inspirerad av föregående inlägg kom jag att fundera över platserna vi återkommer till.
Platser som har ett värde, värde utan vår närvara.
Mervärde för oss, i att vara just denna plats.
Platser dit vi återkommer, för att landa ett slag, fylla på med energi och komma ner på jorden.

Jag for en kort tur till en av dessa platser. Kanske min favorit. Dit jag kommit många gånger genom livet.
En plats där även många av er varit.
Eller kommer komma dit.

En sak, som dessa plaster måste ge, är en direkt känsla. Bara av att komma dit händer något. Känslan finns där, innan du hunnit känna efter.

Stilla.

Stanna upp.

Något i atmosfären, något som inte går att ta på, men ändå är märkbart.

Ensamhet och tystnad om jag så vill. Bryts av en varm hälsning. Trygg vetskap om att fler finns här om man så behöver, men på avstånd.
Vågornas eviga rörelse som leder mig mot stillhet. Glittret på havets yta strålar mot mig. Skvalpet mot stenarna och klucket mot piren spelar i mina öran. Värmen och brisen känns mot min kropp.
Klippornas stenhårda sittunderlag, naturligt bekvämt för ett slag.

Termoskaffe och torr bulle. En bra bok som knappt läses, för stunden i sig är här. Nu.

En plats som jag vill bevara och gömma.

En del av paradiset

Jag önskar jag kunde ta med er till kullarna bakom vårt hus, till ravinen, sjön och de glesa björkdungarna. Jag önskar jag kunde dela med mig av kvällssolens ljus, småfåglarnas sång och grusvägens knaster. Jag är så lycklig över att bo just här, i vår by, vårt eget paradis. Det är så vackert här.

Vi bor ett stenkast från skogen - ett magiskt landskap utanför vår dörr. Varje årstid tänker jag - nu är det som allra vackrast. Skogen och fäladen när de nya löven spricker ut, när marken färgas vit av vitsippor och grodorna vandrar till dammen för att få smått. Om hösten när när träden lyser röda och vinden nyper i kinderna. Om vintern när snön ligger vit över markerna, när barn åker skridskor på sjön och träden är täckta av rimfrost. Om sommaren när hägern landar i vassruggarna, fåren vilar i enedungarna och buskarna dignar av hallon och björnbär.

Om ni bara visste hur skönt det känns att vandra genom kohagen och komma till krönet av kullen, vända sig om och blicka ut över landskapet. Att få känna lycka över att få bo så fint. Över att få bo i denna vår by, med dess natur och dess människor. 

Det sägs att det bästa i livet är gratis. Jag vet att det är så.

Kolla vilka loppisfynd jag fick!

Jag skrev i söndags att jag varit på loppis med Malin och Emilia, men jag visade er aldrig vad jag köpt. Delvis berodde det på att jag ville få sakerna på plats. För vad sägs om den här fina byrån...

Visst är den vacker! Lådorna rymmer allt mitt pyssel och mer därtill. Plötsligt kom också tavlan jag fyndade på loppisen i februari till sin rätt.

Här i närbild.

Eftersom jag blivit lite av en samlare på Kockums emaljerade kunde jag självklart inte motstå den här pottan som jag planterade daggkåpa i.

Inte heller denna virkade gladsjal. Den piggar upp vilket sinne som helst och ska få hänga på en av stolarna i trädgården i sommar för att värma den som vill.

Konsten att fläta växtstöd

Inför invigningen av vårt nya naturreservat Rökepipan storstädades skogen och man rensade bort småbuskar och sly för att öppna upp skogen och ta fram konturerna av den vackra björkskogen. Perfekt tyckte jag som plötsligt hittade massor av kvistar och grenar i skogen som jag kunde ta med hem och fläta växtstöd av.

Idén med att fläta egna pionstöd hade inspirerats av min svärfar Thure som förra sommaren gjort jättefina stöd till sina pioner. Det visade sig inte vara helt enkelt eftersom man helst ska använda sig av sälg och pil när man flätar, men med sälgkvistar att knyta med fick jag till slut ihop det. Lite inspiration fick jag också av min kära Amy Fowler och hennes bok Slow gardening.

Det blev kantstöd till rabatten...

...växtstöd till pionerna...

...och klättergaller till murgrönan.

Till sist en bild på salladen jag sådde för två veckor sedan. Så här långt har den kommit nu.