Perfect sense

Vad skulle hända om vi förlorade våra sinnen, ett i taget? Skulle vi överhuvudtaget överleva om vi saknade både syn, hörsel, lukt, smak och känsel? Vad skulle hända en världsomfattande epidemi bröt ut och ett sinne i taget raderades ut och förändrade livet för hela mänskligheten?

Eva Green och Ewan McGregor 

I filmen Perfect Sense är det precis vad som händer. Det börjar med att människor plötsligt drabbas av häftiga gråtattacker. All upplevd sorg och ledsamhet kapslas in i en flera timmar lång gråtattack. När den väl är över somnar den drabbade i en utmattad sömn bara för att vakna upp utan luktsinne. Forskarna letar febrilt efter orsak och ursprung, men kan bara hjälplöst se på när människor världen över insjuknar, så till slut även de själva. Mitt i dessa dramatiska händelser står Michael och Susan, spelade av Ewan Mc Gregor och Eva Green. Deras kärlekshistoria tar sin början i epidemins kaotiska förstadie och blir den röda tråden i en annars totalt kaotisk tillvaro. De stänger tillfälligt ute vad som händer i världen och lever i ett eget här och nu. Men det blir ingen lycklig kärlekshistoria. Det dröjer inte länge förrän nästa katastrof drabbar världen. Människor överväldigas av plötslig hunger och drabbas av vansinnesfrosseri. När kaoset lagt sig har de förlorat ytterligare ett sinne, smaken. Skräcken verkar tidvis förlamande på samhället. För knappt har livet återhämtat sig förrän epidemin bryter ut med full kraft igen och skördar nya sinnen, ett efter ett. 

Filmen är tankeväckande och tillhör de lite mer udda filmerna inom katastrofgenren. Det är kanske ingen lördagsrulle för den som letar efter underhållning, men väl en film lämpad för söndagsmatiné. För er som läser det här och minns Filmstudion i Kristianstad med dess fikor på Duvanders är det här resonemanget helt kristallklart. För visst är det så att vissa filmer bär vi med oss, även så skruvade filmer som Cyclo, eller vad säger ni töser?